Idag ska vi prata superlativ. En kollega till mig ville säga att han inte bara hade färre appar än en annan kollega, utan – motsatsen till flest – på hela kontoret.
Jag ska erkänna en sak. Jag undviker att hamna i situationer där jag måste säga motsatsen till flest. Jag vet att det finns ett ord, men jag inbillar mig att det är både dialektalt och gammeldags. Och så tycker jag att det låter lite fånigt.
Men när kollegerna tittade på mig med stora frågande ögon och bad om den grammatiskt korrekta motsvarigheten till flest så tvingades jag forma ordet med mina läppar. Och jag stammade fram …
– Eh … jo, jag TROR att det heter färst.
– Färst?!? svarade kollegerna i kör.
– Jaa, det KAN vara dialektalt, och det låter väl lite gammeldags… men ja, färst.
Nu hade jag tagit ordet i min mun två gånger. Pust! Med röda kinder försvann jag snabbt därifrån till min trygga plats vid datorn. Jag tycker alltid att det är lite jobbigt att använda ord som jag inte känner mig bekväm med. En överkänslighet mot obegripliga ord kanske …
Men när man känner sig liten mot ett stort ord ska man göra som David med Goliat. Så jag surfade in på sprakradet.se och Frågelådan och DÄR, där hittade jag äntligen den ljuva sköna tryggheten.
– Ja, det bör heta färst. Det är ovanligt, men det försvarar väl sin plats. Man kan jämföra med illa, värre, värst och stor, större, störst.
Det råder ingen tvekan om superlativet till få. Mina vänner, det heter FÄRST! Färst, färst, färst, färst.
